Roadtrip

Nu har en vecka gått sedan vi kom hit till Vientiane. Med tanke på allt som hänt känns det som betydligt längre. Vi har kommit till rätta på kontoret och lärt känna flera av de som jobbar där, särskilt Zai som är controller och australiensaren Richard som mest jobbar ute i fält med att få allt att funka med kommunikation, odlingar, byar mm. 

I onsdags frågade Richard om vi ville åka med honom i bilen från Vientiane upp till en gamla huvudstaden Louang Prabang för att titta på det årliga båtracet. På vägen skulle vi stanna på ett fält-kontor och på en invigningsfest på en av plantagerna. Ja visst! tänkte vi, fränt att se Laos från bilen! Richard varnade för lite dåliga vägar och sa att det är nog bäst att vi tar planet hem så vi slipper åka tur och retur, Ok, men hur illa kan det vara!

Tänk dig en riktigt dålig och krokig grusväg, och så multiplicerar du det med 10, då får du en ungefärlig bild av vägen vi åkte på. Väg 13 som går upp mot Louang Prabang landets huvudväg som leder hela vägen till Kina, det betyder att alla överlastade lastbilar till och från Kina åker den här vägen, vilket inte direkt gör den bättre!

Först stannade vi i en by där vi fick se ett av de fältkontor som hör till varje plantage. Där var det tre som jobbade med att hålla koll på plantagen, gödning och budget mm. De höll precis på att lära sig internet och skulle börja skicka info med e-mail. 

När det var dags att dra vidare till invignings/tackfest på en annan plantage så hoppade hela gänget + motorcykel upp på flaket på pick-upen och hängde med. Vi kom inte riktigt hela vägen fram till plantagen med bilen eftersom det var lite för mycket vatten i floden de brukar köra igenom. Vi tyckte förstås att det hade varit fränt att köra igenom ändå, och ha vatten upp till bilrutorna, men det får bli en annan gång. Istället fick vi skjuts på varsin moppe!

Brita, Mixay och Kem i förgrunden. Eucalyptus och ris i bakgrunden

Jordfräs utan jordfräs fast med släp!

På plantagen var det fullt ös, festen var en tackfest till de som jobbat med att färdigställa ris/eucalyptusodlingen. Tror det var lite mer än 20 hektar. Vi fick grillspett och den obligatoriska statliga ölen Beerlao. Det var ett väldigt skålande och skrålande. Sedan var det dags för festmåltid bestående av en typ av köttsallad som heter Laab och en märgbenssoppa med och klibbigt ris. Laab är fullproppat med koriander och grejer (som ingen av oss är särskilt förtjusta i) och märgbenssoppan såg väldigt grön ut, men vi åt och såg glada ut! 

Den bästa delen av kvällen var när vi fick ta tuktuken ner till bilen igen. Tuktuken var i det här fallet ungefär som en jordfräs, fast utan jordfräs, som drog ett släp. Chaffören langade också upp en 15 tums högtalare som spelade på högsta volym hela vägen ner. 

Väl framme vid bilen åkte vi ungefär 2.5 timmar på slingriga och hoppiga väg 13 innan det var dags att sova på ett guesthouse längs vägen. Morgonen efter startade vi vår slingriga och hoppiga resa mot Louang Prabang redan klockan 6. Men med en så fantastisk natur och utsikt var det värt lite illamående! Rapport från boatracet kommer nästa gång!

Vi åt utsikt till frukost!

Så här odlas ris med hjälp av svedjebruk, ofattbart.