Boatrace!

Nu är det ett tag sedan vi rapporterade här från Laos!
Egentligen har det inte hänt så mycket sedan vi var i Luang Prabang på boatrace-festival. Så det blir mest den som vi kommer berätta om.

Boatracet går av stapeln en gång om året. Det är en tävling mellan byar som ligger längs Mekong-floden och den betydligt mindre floden Nam Khan som möts i Luang Prabang. Det är ett jädra drag ska ni veta! På varje båt var det mellan 35-50 pers, beroende på hur stor båten var. Alla byar har tränat konstant i 40-50 dagar och därmed varit borta från jobb. Därför är det väldigt viktigt att ha sponsorer i form av organisationer och företag som kan sponsra med material till att bygga båten och mat under den intensiva träningsperioden samt lön eftersom gubbarna inte tjänar några pengar under den här tiden.

Festivalgatan intill floden.

Boatrace, lägg märke till att båten med blå gubbar går lite lågt i vattnet. 

Båten sjönk när den precis gått i mål :)

Det gjorde inte publiken något "they went wild"

Våra sponsrade båtar.

Burapha som är det företag som Stora Enso arbetar tillsammans med här sponsrade, tillsammans med några andra företag, två båtar i racet. Vi hade alla gula och svarta teamtröjor och hade VIP-plats på en restaurang längs floden.

Varje race var ca 800m. Alla båtar raceade två och två, förlorade man två race var man ute ur leken. Vet inte riktigt hur mycket den by som vinner får, men det sänds direkt på TV, så det är nog en hyfsad summa! Totalt var det ca 30 båtar i racet, så det höll på från 11-16. Som underhållning var det också en massa flottar med dansande folk som åkte fram och tillbaka på floden och gjorde reklam för olika organisationer. Det var ungefär som en parad, fast på en flod!

Inne i stan var det tjockt med folk, och längs flodkanterna hade alla byar samlats för att heja på sitt lag. Det var ett väldigt liv och full festivalstämning, ohämmade mängder med Beerlao och massa mat i påsar (man äter och dricker allt ur plastpåsar här, till och med kaffe). Tyvärr gick det inte så bra för "vårt" lag, som hamnade som nummer 8.

Hönsfot, jag tar två.

Bearlaos sponsrade ekipage, här höjdes musiken successivt. 

Vi fick åka flak hela helgen.

När vi trodde att det var nog med kulturchockar för den dagen så fick vi följa med till den sponsrade byn på kvällen. Där skulle laget hyllas och det var uppdukat för stor måltid i byns samlingslokal. Orkestern spelade och alla samlades på golvet runt en Pha kvahn, en ställning klädd med löv, blommor ,rökelser, godis och vita band. Det visade sig snart att det var vi och alla representanter från företaget som var hedergäster och skulle tackas.

Ritualen kallas Baci (Bashi) och är en gammal ritual som är vanlig vid högtidliga tillfällen i Laos och Thailand. Den leds av byäldsten som läser tacksamma ord, alla sjunger sånger och till slut ska alla hedersgäster röra vid symbolen i mitten. Då kommer momentet att alla ska knyta vita band kring handlederna på gästerna och önska lycka till med allt i livet. Banden ska man ha i tre dagar efteråt för att få lycka med sig!

Orkestern spelar.

Festmåltiden bestod i Laab och stickyrice. 

Sista dagen i Lung Prabang var vi ganska trötta av allt som hänt, men vi åkte till vattenfall, vilket var fränt eftersom man fick åka en bit på mekong för att ta sig dit. Vattenfallet var i flera nivåer och såg ut som något ur smurfarna. Det var fritt fram att ta sig ett dopp och en massa elefanter fanns det också!

Tuk Tuk killen som vi åkte med tyckte också det var najs att åka till vattenfallen. Han följde med hela vägen, det var Ser-vice, som man skriver här.

Efter vattenfallen åkte vi tillbaka till Luang Prabang för att bestiga Phusi Mountin vilket lätt kan uttalas fel, Sebbe fick lära sig att man ska dela på ordet Phu-Si :-) Berget ligger mitt i stan så vi hade världens utsikt åt alla håll. 

Det ryktades om att det var Khadaffis gamla plan.

 Efter tre dagar klippte vi av de vita banden, men det skulle vi inte ha gjort! Vi läste sedan i vår guidebok att man skall knyta upp dem, inte klippa. Så nu vet vi varför vi båda fick influensa förra veckan. Nu är vi dock friska och krya igen!

Roadtrip

Nu har en vecka gått sedan vi kom hit till Vientiane. Med tanke på allt som hänt känns det som betydligt längre. Vi har kommit till rätta på kontoret och lärt känna flera av de som jobbar där, särskilt Zai som är controller och australiensaren Richard som mest jobbar ute i fält med att få allt att funka med kommunikation, odlingar, byar mm. 

I onsdags frågade Richard om vi ville åka med honom i bilen från Vientiane upp till en gamla huvudstaden Louang Prabang för att titta på det årliga båtracet. På vägen skulle vi stanna på ett fält-kontor och på en invigningsfest på en av plantagerna. Ja visst! tänkte vi, fränt att se Laos från bilen! Richard varnade för lite dåliga vägar och sa att det är nog bäst att vi tar planet hem så vi slipper åka tur och retur, Ok, men hur illa kan det vara!

Tänk dig en riktigt dålig och krokig grusväg, och så multiplicerar du det med 10, då får du en ungefärlig bild av vägen vi åkte på. Väg 13 som går upp mot Louang Prabang landets huvudväg som leder hela vägen till Kina, det betyder att alla överlastade lastbilar till och från Kina åker den här vägen, vilket inte direkt gör den bättre!

Först stannade vi i en by där vi fick se ett av de fältkontor som hör till varje plantage. Där var det tre som jobbade med att hålla koll på plantagen, gödning och budget mm. De höll precis på att lära sig internet och skulle börja skicka info med e-mail. 

När det var dags att dra vidare till invignings/tackfest på en annan plantage så hoppade hela gänget + motorcykel upp på flaket på pick-upen och hängde med. Vi kom inte riktigt hela vägen fram till plantagen med bilen eftersom det var lite för mycket vatten i floden de brukar köra igenom. Vi tyckte förstås att det hade varit fränt att köra igenom ändå, och ha vatten upp till bilrutorna, men det får bli en annan gång. Istället fick vi skjuts på varsin moppe!

Brita, Mixay och Kem i förgrunden. Eucalyptus och ris i bakgrunden

Jordfräs utan jordfräs fast med släp!

På plantagen var det fullt ös, festen var en tackfest till de som jobbat med att färdigställa ris/eucalyptusodlingen. Tror det var lite mer än 20 hektar. Vi fick grillspett och den obligatoriska statliga ölen Beerlao. Det var ett väldigt skålande och skrålande. Sedan var det dags för festmåltid bestående av en typ av köttsallad som heter Laab och en märgbenssoppa med och klibbigt ris. Laab är fullproppat med koriander och grejer (som ingen av oss är särskilt förtjusta i) och märgbenssoppan såg väldigt grön ut, men vi åt och såg glada ut! 

Den bästa delen av kvällen var när vi fick ta tuktuken ner till bilen igen. Tuktuken var i det här fallet ungefär som en jordfräs, fast utan jordfräs, som drog ett släp. Chaffören langade också upp en 15 tums högtalare som spelade på högsta volym hela vägen ner. 

Väl framme vid bilen åkte vi ungefär 2.5 timmar på slingriga och hoppiga väg 13 innan det var dags att sova på ett guesthouse längs vägen. Morgonen efter startade vi vår slingriga och hoppiga resa mot Louang Prabang redan klockan 6. Men med en så fantastisk natur och utsikt var det värt lite illamående! Rapport från boatracet kommer nästa gång!

Vi åt utsikt till frukost!

Så här odlas ris med hjälp av svedjebruk, ofattbart.